Bowling är fortfarande en familjesport.
I familjen Rothman/Nilsson bowlar fyra generationer och alla tycker det är lika roligt.
Tiderna förändras, vi blir färre bowlare men i många familjer går klotrullandet i arv. Fortfarande kan ung slå gammal och gammal ung. Istället för att fokusera på varför medlemmar slutar spela bowling fokusera på dem som stannar kvar. Vi har pratat med en bowlingtokig familj om bowlingens dåtid, nutid och framtid.
I en intervju i Arbetet 1993 berättade Eric Nilsson, Jan-Eric Nilsson och Roger Rothman om sitt bowlande och sin stora bowlande familj.
– Jag minns den intervjun, säger Roger.
– Du och Eric skulle spela distriktsmatcher i Malmö och jag skulle åka till Göteborg och göra det samma helg. Det var nog anledningen till att intervjun blev av, säger han och vänder sig mot Jan-Eric.
Idag 18 år senare håller Jan-Eric och Roger fortfarande igång och nästa generation, Rogers son Niklas, har redan slagit sina första strikeslag. En del har hänt sedan intervjun i Arbetet. Jan-Eric och Roger spelar numer i Öresunds BS, klubben som Eric och hans bror Pelle startade. Niklas spelar i Staffanstorpsklubben BK Viljan, men vill gärna spela tillsammans med sin pappa i framtiden.
– Men först ska jag bli lite bättre, förklarar Niklas.
En anledning till att Niklas inte spelar i ÖBS är klubbens brist på ungdomar. I BK Viljan finns flera ungdomar i Niklas ålder och det är där Roger anser att Niklas kan utvecklas på bästa sätt.
– Vi har ingen under 18 år i vår föreningen och steget mellan våra spelare och Niklas skulle bli alldeles för stort. Men om några år hoppas jag han kommer hit och spelar med oss, säger Roger.
Klubben har haft planer på att starta upp en ungdomsverksamhet inom föreningen, men viktiga faktorer har saknats.
– På baltiskan är det svårt att få träningstider. När jag spelade i Snobben så tränade vi alltid klockan nio på lördagar. Det skulle det inte finnas tid för idag. Föräldrarna hinner knappt ner till vår träning som börjar 17 och då är det svårt att få tag i ungdomarna.
– Sen behövs det eldsjälar som vill och kan ta hand om ungdomarna. Vi har personer i föreningen som har sagt att de kan ställa upp, men det har aldrig blivit något som vi tagit tag i, berättar Roger.
Mitt i samtalet bryter Niklas in och frågar sin pappa om Snobben.
– Vad är det för något?
– Det var en ungdomsförening där över 50 ungdomar i din ålder spelade, förklarar Roger.
– Men är inte Snobben en seriefigur? frågar Niklas.
Jan-Eric och Roger fick sin bowlingfostran i ungdomsföreningen Snobben. När föreningen startade på 70-talet växte den ständigt och ungdomarna var alltid i bowlinghallen.
– På den tiden fanns det inte så mycket annat att hitta på. Det fanns inte datorer eller mobiltelefoner så det fanns alltid kompisar i bowlinghallen när man än kom ner där, berättar Jan-Eric.
– Det var väl lite som en fritidsgård, säger Roger och Jan-Eric nickar.
Men i takt med att samhället utvecklades och ungdomarna fick fler intressen, sjönk antalet ungdomar i bowlinghallen.
– Jag fick tyvärr vara med om att föreningen fick läggas ner. Det fanns en uppsjö med andra saker som lockade ungdomarna från bowlinghallen, säger Roger.
Niklas har spelat bowling i tre år, men hans väg in i bowlingsporten är av det lite olyckligare slaget.
– Niklas bröt benet när han var två och kröp runt nere i bowlinghallen med gips upp till ljumsken. Det var väl lite så det började, säger Roger.
Precis som sin pappa är Niklas sporttokig och spelar förutom bowling även fotboll i Kvarnby BK.
– Men bowling är roligare, säger han.
– Att spela match och göra en strike är roligast.
Att livet kretsar kring bowling är inte så svårt att förstå. Det är träningar, matcher och annat som ska planeras in.
– När spelschemat kommer så börjar planeringen för hösten och våren. När kan man åka på semester och när är det uppehåll. Bowlingen styr mycket som inte har med bowlingen att göra, säger Roger och Jan-Eric.
– Eftersom Niklas spelar i en annan förening så är det mycket som ska passas ihop, men än så länge har vi inte missat någon match, säger Roger.
– Jo, jag har missat en. Men det gör inte så mycket, säger Niklas.
Den sociala biten är en mycket viktig faktor i att Roger och Jan-Eric fortfarande spelar.
– När man kommer ner för träningen är det just att träffa alla som är viktigast.
– Vi har en klubblokal där vi brukar samlas efter träningarna och umgås lite utanför bowlingen, spela poker eller något annat, berättar Roger.
– Men när det kommer till match är det något helt annat. Då är det nästan på liv och död. Det gäller att ta varje poäng i varje match, säger Roger.
Att det är tre vinnarskallar i rummet är ganska uppenbart. Niklas självförtroende är väldigt stort och han sticker ut hakan flertalet gånger under intervjun. Självförtroendet är något som går som en röd tråd genom familjen.
– Vi är inga dåliga förlorare, men vi hatar att förlora allihop. Det är något som går hand i hand med självförtroendet, säger Jan-Eric.
Framtiden ser de ljust på. Niklas fortsätter att utvecklas och Roger och Jan-Eric har inga planer på att sluta.
– Jag har försökt sluta några gånger, men jag har fått abstinens när jag inte spelat på ett tag. Det sitter djupt rotat att man ska spela. Det är som ett gift, även om mycket har förändrats under åren, säger Jan-Eric.
Det är främst i utvecklingen av klot och banprofiler som skillnaderna märks.
– Det går inte längre att klara sig med tre standardklot. Det är mycket man måste tänka på när det gäller klot, underlag och anpassningen dem emellan, menar Roger.
– Det har blivit en enorm materialsport, säger Jan-Eric.
I den tidigare intervjun hade Roger fått sin framtid utstakad av familjens framgångar i SDS-cupen. Eric vann 1982, Jan-Eric 1992 och Roger skulle då enligt traditionen vinna 2002. Den möjligheten fick han aldrig, men nästa år ska familjen åter vara på topp. Jan-Eric hoppas nämligen att Niklas ska gå i sin farbror Björns fotspår och vinna Formo-cupen.
Fotnot: I familjen finns många klotrullare. Den enda familjemedlemmen som idag spelar i elitserien är Jan-Erics son Mikael Jensen som spelar i Team Malmoe.
